För de är så viktiga för mig, men varje minne är så svårt att förklara.
Men jag har två ganska stora.
Nr 1:Arvikafestivalen 2009, Fever Ray, efter Depeche Mode.
Jag sprang i panik från Depeche, för jag hade stått på femte raden och kunde inte andas och jag grät under stripped. Sedan kom jag längst fram, med min finaste vän.Karin Dreijer Anderssons musik ger mig sådana starka känslor att jag grät konserten igenom.
Och det är ett fint minne, fast konstigt. Men ändå inte. Karin Dreijer Andersson är min största insperation i hela universum och hennes musik har så stort affektionsvärde för mig att det är sjukt!
Minne nr 2: När din fot slutade göra ont för att du gick med mig.
För vi träffades på ett konstigt vis. Och det är en sådan lång historia så jag berättar bara dagen då jag kysste Alexander för första gången.
Det var på hans kollektiv, vi låg i en soffa och jag hade en puls på tusen. Och sen lutade jag huvudet mot Alexanders axel. Och det kändes så trygt att jag kunde slappna av, att min nacke inte kände sig obekväm i en sådan konstig vinkel. Sedan tog jag hans hand. Och han strök den med sin tumme (åhgudhanharpianofingrar tänkte jag) och sedan tittade vi på varandra och så kysste jag honom. Och sen var jag tvungen att förstöra stunden med att kalla honom pedofil... men det har vi garvat åt så många gånger så ibland gillar jag mina osunda impulser.
Och senare så erbjöd han mig att följa mig hem, fast än jag bodde på andra sidan stan. Och det var så fint att jag nästan började gråta (jag grät faktiskt senare på kvällen av lycka). På vägen till bussen sa han: Kajsa... när jag går med dig så gör det inte ont i foten längre.
Och jag tror att jag skrattade och kysste honom för det.
Sedan dess har vi levt på dom dagarna som vi träffade varandra. För vi har varan, hjälper lite gran.
Och så älskar jag honom också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar