Vinter+tidigvår+kärlek (bortglömda bilder)

Och jag tänker på dig när jag tänker på döden.

 Hen dog för 2 månader sen. Jag tänker på döden hela tiden. Det går runt i mig. Jag vet inte hur det ser ut, där jag skulle hamna, men jag tänker och spekulerar.
Om jag skulle dö ikväll, jag säger inte att jag skulle vilja eller kommer att, jag bara spekulerar, då skulle jag vakna upp igen.
Ett hav med maskrosor som inte färgade av sig eller gav mig allergi.
Värme som gör kroppen mjuk men skinnet strävt.

Jag skulle lyfta på mig. Se mig om kring.
Det skulle vara midnattssol och dimma över Västerbottens fällt.
Ett vitt hus med gröna kanter, stort.
Tyst. Ett dovt ljud inifrån huset. Som att en kontrabas spelas.

Jag skulle gå mot dörren. Öppna.

I hallen skulle Alexander och hans familj stå. Som första gången jag kom till Lövånger. Han skulle ta mig i handen igen, vi skulle vara lyckliga igen. Vi skulle träffas för första gången igen. Basco skulle vara där och vifta på svansen så mycket att hela kroppen flög med.

Alexander skulle leda mig vidare. Nästa rum. Jag skulle öppna dörren till mitt kök i Hageby. Där skulle hela coola gänget sitta. Elvira. Sigge. Åsa. Alvar. Thomsen. Axel. Hagberg. Nillan. Rasmus. De skulle sitta där med rödvins läppar, hetsiga diskussioner, filmcitat, kärlek. Familj. Hemma.
Jag skulle pausa. Sitta där ett tag. Skratta, hålla Elvira i handen, skämtflörta med Sigge, prata om killar på badoo, om fyllor, om helgen, om livet. Om allt det viktigaste och oviktigaste. Tjafsar vi lite - ja men visst. Det går över. Skratten skulle fylla rummet när jag och Elvira skulle titta på varandra. För ibland var allt så roligt utan anledning.

Sen skulle jag gå vidare. Öppna nästa dörr.

Midsommar. Nico rullar en varsin cigg till honom och Anna. Dess ber om att få byta låt. Hanna pratar om sin nästa diet. Tess håller med Fanny (lyfter upp högerhanden som håller i en cigg, lyfter på ögonbrynen och säger på ren stockholmska: Jo men precis!). Emil flinar åt någon Minttu och Sandra har sagt på sin fina finlandsvenska, Emma sitter bredvid mig (det gör hon ju ändå alltid). Nora Viola pratar om någon kille igen. Catrin skulle skrika till henne på skånska. Gustav och Jonas skulle också vara där. Casey, Aleks, Liz skulle göra oss sällskap. Casey skulle få uppmärksamheten genom att bräka på sin amerikanska: OKEY LISTEN Y'ALL! Camilla skulle säga WAOW, skratta och kisa med ögonen. Jenny, Frida och Liza skulle sitta och skratta åt waowet.

Jag skulle sitta där, bara njuta. Jag skulle nog vara tyst. Jag skulle nog bara njuta över att vara nära dom igen. Blunda. Höra deras röster. Vara nära. De människor jag bryr mig så mycket om. Höra tjattret, diskussionerna, höra de jag sett utvecklas från barn till vuxna säga ett tidigt farväl.
"NEJ SLUTA KLARAR INTE AV ATT TÄNKA PÅ ATT VI SKA SÄGA HEJDÅ SNART" skulle jag såklart skrika. Lyfter på mig ändå. Går ut igenom nästa dörr.

Går upp för en trappa. Öppnar nästa dörr.
Jesper. 14 år. Min sparvpojke. Min andra hälft. Min stora kärlek. Min bästa vän. Han sitter i folkparken. Jag sätter mig på den rosa filten med blommor på, bredvid honom. Titta ner på mina ben och se Saturn Return byxorna. Vi skulle sitta och prata. Hur mycket som helst. Jag skulle bräka på om Markus. Om mobbarna. Om livet. Om min sjukdom. Om Emil. Jesper skulle sitta där. Dra skämt. Som vanligt.
Nag champa i luften. Snodda cigg. Dela mp3 hörlurar (Depeche Mode såklart). Vara 14 år.

Nästa dörr som jag skulle öppna skulle innehålla en rad med bås, stora bås. Varje bås skulle innehålla en person och en plats. Människor som betyder, som jag behöver träffa enskilt.

Bås ett: Axel i soffan framför datorn. Eos som stryker sig argt mot hans ansikte, så att han nästan tappar sin cigg. De mjukaste av läppar skulle landa mot mina, vi skulle sitta där ett tag. Röka cigg och prata musik.

Bås två: Matilda med ölglaset redo på Kellys. Alltså grejen är den att - skulle hon inleda sin mening med. Skratta sitt fantastiska skratt. Prata politik och pojkar. Säga "men (titta ner i bordet och sen upp igen) Kalajsa då" när jag pratar om något dumt jag gjort.

Bås tre: Martin skulle springa fram, dra tag i mig och dra mig tätt intill. Pussa mig snabbt på munnen och säga: Tja fan hur är läget? Han skulle spela konstig hip hop och röka holk medan jag skulle sitta bredvid på hans säng i bara trosor och bh.

Bås fyra: Jonna skulle sitta på trappan utanför hennes pappas hus. Röka camel. Jag skulle sätta mig bredvid. Infinna mig i de lugn som Jonna sprider. Andas.

Bås fem: Joel skulle sitta i badkaret, fortfarande full. Fnittrar. Lurar. Jag sätter mig utanför. Bröstkorgen skulle höjas i en suck av oro och vänskaplig kärlek.

Bås sex: Erica skulle möta mig, säga: TJAAA! Kedjeröka. Bakis. Vara trötta tillsammans. Utanför Kungsgårdsgymnasiet.
Bås sju: Alex skulle vara där. Spela dubstep. Jag skulle laga mat, han skulle njuta så mycket att han blundade. Jag skulle skratta åt hans min.

Skulle förflytta mig. Nästa dörr. Basljudet är starkare.
Drivvedsfolket och Paris is Burning skulle ha en spelning på blå huset. Rökrummet. Ångergrogg. Drinkkort. Alla känner alla. Hångel i skinnsofforna. Spy på toan.

Lyfta på sig, ramla ut ur nästa dörr. Dunkelt. Skratt. Mina två bästa skratt. Det skulle vara en trappa upp, igen. Tim och Ida är på vinden. I Idas säng. Jag lägger mig bredvid, skrattar, vi alla skulle skeda. Hålla om varandra. Lika ensamma. Lika mycket kärlek.

Jag skulle känna en doft. Nyklippt gräs och grillat kött. Höra mamma och pappa. Höra Tove.
Jag skulle springa ner för trapporna, skratta, förbi alla rum, alla mina vänner, mina andra familjer. På gräsmattan skulle jag först mötas av Hisingen Crew. Solsken. Skratt. Ny och gammal vänskap. Folköl. Cigg. Katterna är med.

Skulle höra min syster igen, skulle vända mig om och se henne, mamma och pappa. Mitt Västerbottenslandskap har förvandlats till trädgården vid huset där jag växte upp. De skulle grilla, pappa skulle spela gitarr och sjunga falskt. Tove skulle ligga i hammocken med en bok, helt i sin egen värld. Mamma tar rabarber från landet. Mormor och Älvan. De skulle också vara där. Farmor och farfar. Och sen skulle hela släkten dyka upp. Mina fastrar och farbröder, kusiner, kusinbarn. Alla. Vi skulle sitta och äta ihop. Skratta sådär mycket som vi bara gör när släkten är samlad. Uppdatera varandra om livet.

Det skulle bli natt. Jag skulle känna benen klia. Jag skulle resa mig från bordet.

Skulle höra ett sus, allt har försvunnit. Skulle vara bland maskrosorna igen. Midnattsol. Huset skulle försvinna. Mitt bland allt skulle de dyka upp. De människor jag bryr mig om. Som jag tycker om. De som är mina familjer. Pappa skulle komma fram, mitt ankare i livet.

Du väljer, skulle han säga. Antingen så stannar du här, hos oss. Eller så börjar du om på nytt. Ny kropp, nytt liv, ny människa. Börja om. Göra rätt. Eller så stannar du här.


Jag hoppas att det är så när jag dör. Jag väljer er.
Alltid.
Jag tror hen valde sina. Jag skulle välja mina.