You've got a warm heart, you've got a beautiful brain. But it's disintegrating, from all the medicine.

Gammalt projekt med min gode vän Axel, den lelle gobiten.

Brudar! Han är singel, bäst och har en väldigt söt men aggressiv katt.

Min flyktighet i bläck.

När jag fick skatteåterbäringen så ringde jag unikum direkt och bokade tid.
Jag visste vem jag behövde ha med mig när jag skulle fly igen.
En ständig påminnelse om att resa ger erfarenhet, lugn, trygghet hos mig själv.
Och att även fast mina vänner blir ledsna varje gång jag lämnar dom så vet dom att jag alltid kommer hem igen. Åtminstone för en liten tid.

Snusmumriken har jag alltid haft en speciell relation till. Som barn förstod jag att jag var lika flyktig som honom, skillnaden var dock att jag var för feg för att någonsin våga åka iväg (trodde jag då).
Många år senare så visade det sig att jag inte är feg.
Visst, varje gång jag packar mina väskor och tar hastiga beslut så är jag LIVRÄDD men det leder alltid till något bra. Jag har lärt mig det nu.

Halvmånen är en detalj för min mormor. Jag vill ha med henne på mina resor.
Mångalen. Månadsrasande. Lunatic.
För den skam som har funnits kring de som led av depressioner förr.
För oss, mormor. Jag lovar att jag ska våga snart.
Inte än. Men snart.

Denna tatuering är så fantastisk. Idag är det kallt men vill gå i kjol bara för att visa upp honom.
Min käre snusmumrik.

Hej kamrater!

Jag bokar ännu en gång en biljett utan någon retur.
MADRID!

Så. Det blev inte London. Det blev Madrid.
Jag är fortfarande i chock. Har inte börjat flyttpacka än.
Flyttar mina saker från Mölndal om 10 dagar.
Flyttar mig själv om 45.

Fram tills dess jobbar jag i några dagar till, går i samtalsstöd för att bolla allt växa-upp-kaos i min lilla hjärna, reser lite och (framför allt) kramas av ett par starka armar.

Jag har fått så mycket djurkärlek den senaste tiden, så mycket människokärlek.
Så mycket mer energi, så mycket glädje.
Det ska bli så bra för mig att knarka endorfiner ett år i Madrid.

Gör om, gör rätt.
Aupairlivet är det finaste.

Är så himla lycklig, stressad, förvirrad, men mest: lycklig.
När jag flyttade hem till Sverige den 14 juli 2012 så sa jag till mig själv:
1 år. Sen åker jag igen. Jag vet inte vart eller hur men jag kommer att göra slut med honom, bryta upp, flytta igen. Jag vet inte hur detta ska gå, men det SKA hända.

Några veckor senare så hade vi gjort slut.
Jag bor i Sverige i 1 år och 12 dagar.
Allt har förändrats, till det bättre.
Jag tar småsmåsmå steg mot den människa jag vill vara.
Så. Det är bättre. Så mycket bättre. Även fast jag har haft ett riktigt kaosigt år, så är det bättre.

FRED OCH KÄRLEK, HAR MASSOR AV FOTON ATT REDIGERA!

Axel tog en ganska söt bild av mig för en tid sedan.