För
två år sedan så var jag 17 år, var i ett dåligt förhållande och mådde
som man mår när man är 17 år och är i ett förhållande som inte fungerar.
Jag åkte till Linköping, ensam och gick på Kent konsert, jag hade
sittplatsbiljett. Och jag satt länge och hade magknip och ångest men
tittade på ett blont bakhuvud länge. Han satt också där, äldre än mig,
också ensam. Det kändes tryggt att inte sitta själv på del B på
läktaren. Sen tänkte jag inte så mycket mer på honom, för konserten
startade och jag började gråta. Under hela konserten grät jag. Sådär
panikgrät så att jag inte får luft. Jag märkte inte ens de
medelåldersparen som satt runt om mig. Men igenom tårarna så såg jag ett
par blå ögon, kantade med mörka ögonfransar, som kikade upp på mig. Han
hade medlidande i blicken, men jag orkade inte bry mig.
En och en halv månad senare så hade jag fått en kick av vår, det
var april. Den 28:de för att vara exakt. Och jag hade bråkat, igen, med
den som fick mig att må dåligt. Så jag ringde min vän och sa - hej vill
du gå ut? Bara någonstans? Kanske på den där minifestivalen inne i stan?
Ja sa hon, och vi möttes. Sen dansade vi. I flera timmar. Sen mådde jag
nästan bra. Vi följde med en vän till en spelning som var underbar, en
sådan som man bara satt och skakade och grät till. Klockan blev två och
vi ville inte hem. Så vi gick. Gick till en krog. Där utanför stod en
man, en pojke, eller något mittemellan och rökte. Han var blond, med blå
ögon och mörka ögonfransar. Han kom fram, vände sig till min vän och sa
- hej jag såg din teater! Jag vände mig om och sa - jag var också med i
den! Han sträckte fram en hand och sa - hej, jag heter Alexander.
Jag sträckte fram min hand och tänkte - hans hand är stor, min bara
försvinner. Och han är lång. Och snygg. Men gud, det kittlas i min mage
när jag tittar in i hans ögon!
Hej sa jag. Hej, jag heter Kajsa.
Vi
båda log. Sen satte vi oss alla tre ner och pratade om allt. Tillslut
så satt min kompis tyst bredvid för jag och Alexander pratade i mun på
varandra, om allt som vi älskade, allt som vi hatade, allt. Sen bestämde
vi oss för att gå till en klubb. Min vän, hon hämtade sin cykel.
Alexander sjöng, helt plötsligt, från ingenstans, en av mina
favoritlåtar. Han berättade för mig att han minns när jag kikade upp på
honom och viskade - bra smak, bra smak.
Tyvärr var jag och min vän tvungna att åka hem. Men vi bytte namn, sen var det inte mycket mer.
Kvällen
efter så hade jag teater, med en annan grupp än den med min vän. Precis
innan. En timme innan. Då var det slut. Med den som gjorde att jag
mådde dåligt. Och jag gick ifrån det förhållande, och spelade teater med
hjärtat värkande. Direkt efteråt. Då såg jag Honom. Alexander. Han satt
längst fram. Han gick fram till en i teatergruppen och de kramades. Jag
vågade inte prata med honom, utan jag gick snabbt därifrån. För jag
kände något konstigt kittlande i magen, igen. Och jag förstod inte
riktigt vad det var. Nu gör jag det.
Jag gick ut och bytte om. Där stod jag i midjehöga jeansshorts och
bh, och då kom han in. Alexander. Han tittade snabbt på mig, rodnade,
gick vidare och pratade med sin vän. Sen när han kom ut, och jag hade
mer kläder på mig, så tog jag mod till mig - hej, det är ju du! vi
träffades ju igår! Hehe vad tyckte du då, hehe?
Sedan, efter pinsamt kallprat så ville jag bara banka huvudet i
väggen. Jag förstod inte varför, men jag ville imponera på honom. Han
var 23, det visste jag nu. Han utbildade sig till teaterpedagog, det
visste jag nu. Han spelade musik. Han hade ett band. Det visste jag nu.
Och att han var från Norrland. Allt jag tyckte var vackert, det hade
han. Och han gav mig fjärilar i magen.
En vecka senare, det som nu är 2 år sedan, så vågade jag bjuda ut honom. Vi möttes, jag hade en
blommig klänning och grå strumpbyxor och låga kängor. Jag kommer ihåg
hur luften luktade och att han hade på sig jeansskjorta och ljusblå
jeans och mössa. Vi möttes, han köpte cigg. Blåa L&M.
Sen drack jag 5 koppar kaffe, han drack 5 glas cider.
Vi pratade så att jag kom hem sent, och jag var kär. Nu var jag kär. Och det var bara att erkänna.
Jag
kramade honom hejdå, jag skakade och sa - det var jättetrevligt att
fika! Sen gjorde jag det jag vet att jag bara gör när jag är nervös,
kikar under luggen och ler med öppen mun.
3 dagar senare så var jag på hans kollektiv. Och vi tittade på
Hannah med H. Vi låg i en hörnsoffa. Jag var nervös. Sen lade jag mitt
huvud på hans axel. Och det gjorde inte ont! Ni vet vad jag menar, när
man har huvudet på en axel så är det inte alltid bekvämt på direkten,
utan man måste fixa och trixa. Men jag bara lade mitt huvud ner på hans
axel. Sen tog jag hans hand. Och så satt vi där. Med huvudena tätt ihop,
hand i hand. Sen kysstes vi. Och kysstes. Och kysstes. Och kysstes.
Sedan gick vi upp på hans rum. Vi lyssnade på eskimo snow med why?
och hans favorit peter bjorn and john låtar. Men speciellt eskimo snow.
Han
följde mig hem, fast än jag bodde på andra sidan stan. Sen låg vi i min
säng i flera timmar. Och pratade. Och skrattade och spelade gitarr för
varandra.
Sen kysste jag honom hejdå.
På kvällen frågade han mig om vi var ett Vi. Och jag sa självklart.
Sen dess så har jag och Alexander varit ett Vi. Och jag älskar honom, fortfarande.
Den viktigaste människan i mitt liv, det är du. Fortfarande. För alltid.
