2 år sedan.

 

För två år sedan så var jag 17 år, var i ett dåligt förhållande och mådde som man mår när man är 17 år och är i ett förhållande som inte fungerar. Jag åkte till Linköping, ensam och gick på Kent konsert, jag hade sittplatsbiljett. Och jag satt länge och hade magknip och ångest men tittade på ett blont bakhuvud länge. Han satt också där, äldre än mig, också ensam. Det kändes tryggt att inte sitta själv på del B på läktaren. Sen tänkte jag inte så mycket mer på honom, för konserten startade och jag började gråta. Under hela konserten grät jag. Sådär panikgrät så att jag inte får luft. Jag märkte inte ens de medelåldersparen som satt runt om mig. Men igenom tårarna så såg jag ett par blå ögon, kantade med mörka ögonfransar, som kikade upp på mig. Han hade medlidande i blicken, men jag orkade inte bry mig.

 En och en halv månad senare så hade jag fått en kick av vår, det var april. Den 28:de för att vara exakt. Och jag hade bråkat, igen, med den som fick mig att må dåligt. Så jag ringde min vän och sa - hej vill du gå ut? Bara någonstans? Kanske på den där minifestivalen inne i stan?
Ja sa hon, och vi möttes. Sen dansade vi. I flera timmar. Sen mådde jag nästan bra. Vi följde med en vän till en spelning som var underbar, en sådan som man bara satt och skakade och grät till. Klockan blev två och vi ville inte hem. Så vi gick. Gick till en krog. Där utanför stod en man, en pojke, eller något mittemellan och rökte. Han var blond, med blå ögon och mörka ögonfransar. Han kom fram, vände sig till min vän och sa - hej jag såg din teater! Jag vände mig om och sa - jag var också med i den! Han sträckte fram en hand och sa - hej, jag heter Alexander.

Jag sträckte fram min hand och tänkte - hans hand är stor, min bara försvinner. Och han är lång. Och snygg. Men gud, det kittlas i min mage när jag tittar in i hans ögon!
Hej sa jag. Hej, jag heter Kajsa.
Vi båda log. Sen satte vi oss alla tre ner och pratade om allt. Tillslut så satt min kompis tyst bredvid för jag och Alexander pratade i mun på varandra, om allt som vi älskade, allt som vi hatade, allt. Sen bestämde vi oss för att gå till en klubb. Min vän, hon hämtade sin cykel. Alexander sjöng, helt plötsligt, från ingenstans, en av mina favoritlåtar. Han berättade för mig att han minns när jag kikade upp på honom och viskade - bra smak, bra smak.

Tyvärr var jag och min vän tvungna att åka hem. Men vi bytte namn, sen var det inte mycket mer.


Kvällen efter så hade jag teater, med en annan grupp än den med min vän. Precis innan. En timme innan. Då var det slut. Med den som gjorde att jag mådde dåligt. Och jag gick ifrån det förhållande, och spelade teater med hjärtat värkande. Direkt efteråt. Då såg jag Honom. Alexander. Han satt längst fram. Han gick fram till en i teatergruppen och de kramades. Jag vågade inte prata med honom, utan jag gick snabbt därifrån. För jag kände något konstigt kittlande i magen, igen. Och jag förstod inte riktigt vad det var. Nu gör jag det.

Jag gick ut och bytte om. Där stod jag i midjehöga jeansshorts och bh, och då kom han in. Alexander. Han tittade snabbt på mig, rodnade, gick vidare och pratade med sin vän. Sen när han kom ut, och jag hade mer kläder på mig, så tog jag mod till mig - hej, det är ju du! vi träffades ju igår! Hehe vad tyckte du då, hehe?

Sedan, efter pinsamt kallprat så ville jag bara banka huvudet i väggen. Jag förstod inte varför, men jag ville imponera på honom. Han var 23, det visste jag nu. Han utbildade sig till teaterpedagog, det visste jag nu. Han spelade musik. Han hade ett band. Det visste jag nu. Och att han var från Norrland. Allt jag tyckte var vackert, det hade han. Och han gav mig fjärilar i magen.

En vecka senare, det som nu är 2 år sedan, så vågade jag bjuda ut honom. Vi möttes, jag hade en blommig klänning och grå strumpbyxor och låga kängor. Jag kommer ihåg hur luften luktade och att han hade på sig jeansskjorta och ljusblå jeans och mössa. Vi möttes, han köpte cigg. Blåa L&M.
Sen drack jag 5 koppar kaffe, han drack 5 glas cider.
Vi pratade så att jag kom hem sent, och jag var kär. Nu var jag kär. Och det var bara att erkänna.
Jag kramade honom hejdå, jag skakade och sa - det var jättetrevligt att fika! Sen gjorde jag det jag vet att jag bara gör när jag är nervös, kikar under luggen och ler med öppen mun.

3 dagar senare så var jag på hans kollektiv. Och vi tittade på Hannah med H. Vi låg i en hörnsoffa. Jag var nervös. Sen lade jag mitt huvud på hans axel. Och det gjorde inte ont! Ni vet vad jag menar, när man har huvudet på en axel så är det inte alltid bekvämt på direkten, utan man måste fixa och trixa. Men jag bara lade mitt huvud ner på hans axel. Sen tog jag hans hand. Och så satt vi där. Med huvudena tätt ihop, hand i hand. Sen kysstes vi. Och kysstes. Och kysstes. Och kysstes.

Sedan gick vi upp på hans rum. Vi lyssnade på eskimo snow med why? och hans favorit peter bjorn and john låtar. Men speciellt eskimo snow.

Han följde mig hem, fast än jag bodde på andra sidan stan. Sen låg vi i min säng i flera timmar. Och pratade. Och skrattade och spelade gitarr för varandra.
Sen kysste jag honom hejdå.

På kvällen frågade han mig om vi var ett Vi. Och jag sa självklart.
Sen dess så har jag och Alexander varit ett Vi. Och jag älskar honom, fortfarande.
Den viktigaste människan i mitt liv, det är du. Fortfarande. För alltid.