Hen dog för 2 månader sen. Jag tänker på döden hela tiden.
Det går runt i mig. Jag vet inte hur det ser ut, där jag skulle
hamna, men jag tänker och spekulerar.
Om jag skulle dö ikväll, jag säger inte att jag skulle vilja
eller kommer att, jag bara spekulerar, då skulle jag vakna upp
igen.
Ett hav med maskrosor som inte färgade av sig eller gav mig
allergi.
Värme som gör kroppen mjuk men skinnet strävt.
Jag
skulle lyfta på mig. Se mig om kring.
Det skulle vara midnattssol
och dimma över Västerbottens fällt.
Ett vitt hus med gröna
kanter, stort.
Tyst. Ett dovt ljud inifrån huset. Som att en
kontrabas spelas.
Jag skulle gå mot dörren. Öppna.
I
hallen skulle Alexander och hans familj stå. Som första gången jag
kom till Lövånger. Han skulle ta mig i handen igen, vi skulle vara
lyckliga igen. Vi skulle träffas för första gången igen. Basco
skulle vara där och vifta på svansen så mycket att hela kroppen
flög med.
Alexander skulle leda mig vidare. Nästa rum. Jag
skulle öppna dörren till mitt kök i Hageby. Där skulle hela coola
gänget sitta. Elvira. Sigge. Åsa. Alvar. Thomsen. Axel. Hagberg.
Nillan. Rasmus. De skulle sitta där med rödvins läppar, hetsiga
diskussioner, filmcitat, kärlek. Familj. Hemma.
Jag skulle
pausa. Sitta där ett tag. Skratta, hålla Elvira i handen,
skämtflörta med Sigge, prata om killar på badoo, om fyllor, om
helgen, om livet. Om allt det viktigaste och oviktigaste. Tjafsar vi
lite - ja men visst. Det går över. Skratten skulle fylla rummet när
jag och Elvira skulle titta på varandra. För ibland var allt så
roligt utan anledning.
Sen skulle jag gå vidare. Öppna
nästa dörr.
Midsommar. Nico rullar en varsin cigg till honom
och Anna. Dess ber om att få byta låt. Hanna pratar om sin nästa
diet. Tess håller med Fanny (lyfter upp högerhanden som håller i
en cigg, lyfter på ögonbrynen och säger på ren stockholmska: Jo
men precis!). Emil flinar åt någon Minttu och Sandra har sagt på
sin fina finlandsvenska, Emma sitter bredvid mig (det gör hon ju
ändå alltid). Nora Viola pratar om någon kille igen. Catrin skulle
skrika till henne på skånska. Gustav och Jonas skulle också vara
där. Casey, Aleks, Liz skulle göra oss sällskap. Casey skulle få
uppmärksamheten genom att bräka på sin amerikanska: OKEY LISTEN
Y'ALL! Camilla skulle säga WAOW, skratta och kisa med ögonen.
Jenny, Frida och Liza skulle sitta och skratta åt waowet.
Jag
skulle sitta där, bara njuta. Jag skulle nog vara tyst. Jag skulle
nog bara njuta över att vara nära dom igen. Blunda. Höra deras
röster. Vara nära. De människor jag bryr mig så mycket om. Höra
tjattret, diskussionerna, höra de jag sett utvecklas från barn till
vuxna säga ett tidigt farväl.
"NEJ SLUTA KLARAR INTE AV ATT TÄNKA PÅ ATT VI SKA SÄGA
HEJDÅ SNART" skulle jag såklart skrika. Lyfter på mig ändå.
Går ut igenom nästa dörr.
Går upp för en trappa. Öppnar
nästa dörr.
Jesper. 14 år. Min sparvpojke. Min andra hälft.
Min stora kärlek. Min bästa vän. Han sitter i folkparken. Jag
sätter mig på den rosa filten med blommor på, bredvid honom. Titta
ner på mina ben och se Saturn Return byxorna. Vi skulle sitta och
prata. Hur mycket som helst. Jag skulle bräka på om Markus. Om
mobbarna. Om livet. Om min sjukdom. Om Emil. Jesper skulle sitta där.
Dra skämt. Som vanligt.
Nag champa i luften. Snodda cigg. Dela mp3 hörlurar
(Depeche Mode såklart). Vara 14 år.
Nästa dörr som jag
skulle öppna skulle innehålla en rad med bås, stora bås. Varje
bås skulle innehålla en person och en plats. Människor som
betyder, som jag behöver träffa enskilt.
Bås ett: Axel i soffan framför datorn. Eos som stryker sig
argt mot hans ansikte, så att han nästan tappar sin cigg. De
mjukaste av läppar skulle landa mot mina, vi skulle sitta där ett
tag. Röka cigg och prata musik.
Bås två: Matilda med
ölglaset redo på Kellys. Alltså grejen är den att - skulle hon
inleda sin mening med. Skratta sitt fantastiska skratt. Prata politik
och pojkar. Säga "men (titta ner i bordet och sen upp igen)
Kalajsa då" när jag pratar om något dumt jag gjort.
Bås
tre: Martin skulle springa fram, dra tag i mig och dra mig tätt intill.
Pussa mig snabbt på munnen och säga: Tja fan hur är läget? Han
skulle spela konstig hip hop och röka holk medan jag skulle sitta
bredvid på hans säng i bara trosor och bh.
Bås fyra: Jonna
skulle sitta på trappan utanför hennes pappas hus. Röka camel. Jag
skulle sätta mig bredvid. Infinna mig i de lugn som Jonna sprider.
Andas.
Bås fem: Joel skulle sitta i badkaret, fortfarande
full. Fnittrar. Lurar. Jag sätter mig utanför. Bröstkorgen skulle
höjas i en suck av oro och vänskaplig kärlek.
Bås sex:
Erica skulle möta mig, säga: TJAAA! Kedjeröka. Bakis. Vara trötta
tillsammans. Utanför Kungsgårdsgymnasiet.
Bås sju: Alex skulle vara där. Spela dubstep. Jag skulle laga
mat, han skulle njuta så mycket att han blundade. Jag skulle skratta
åt hans min.
Skulle förflytta mig. Nästa dörr. Basljudet
är starkare.
Drivvedsfolket och Paris is Burning skulle ha en
spelning på blå huset. Rökrummet. Ångergrogg. Drinkkort. Alla
känner alla. Hångel i skinnsofforna. Spy på toan.
Lyfta på
sig, ramla ut ur nästa dörr. Dunkelt. Skratt. Mina två bästa
skratt. Det skulle vara en trappa upp, igen. Tim och Ida är på
vinden. I Idas säng. Jag lägger mig bredvid, skrattar, vi alla
skulle skeda. Hålla om varandra. Lika ensamma. Lika mycket kärlek.
Jag skulle känna en doft. Nyklippt gräs och grillat kött. Höra
mamma och pappa. Höra Tove.
Jag skulle springa ner för
trapporna, skratta, förbi alla rum, alla mina vänner, mina andra
familjer. På gräsmattan skulle jag först mötas av Hisingen Crew.
Solsken. Skratt. Ny och gammal vänskap. Folköl. Cigg. Katterna är
med.
Skulle höra min syster igen, skulle vända mig om och
se henne, mamma och pappa. Mitt Västerbottenslandskap har
förvandlats till trädgården vid huset där jag växte upp. De
skulle grilla, pappa skulle spela gitarr och sjunga falskt. Tove
skulle ligga i hammocken med en bok, helt i sin egen värld. Mamma
tar rabarber från landet. Mormor och Älvan. De skulle också vara
där. Farmor och farfar. Och sen skulle hela släkten dyka upp. Mina
fastrar och farbröder, kusiner, kusinbarn. Alla. Vi skulle sitta och
äta ihop. Skratta sådär mycket som vi bara gör när släkten är
samlad. Uppdatera varandra om livet.
Det skulle bli natt. Jag
skulle känna benen klia. Jag skulle resa mig från bordet.
Skulle
höra ett sus, allt har försvunnit. Skulle vara bland maskrosorna
igen. Midnattsol. Huset skulle försvinna. Mitt bland allt skulle de
dyka upp. De människor jag bryr mig om. Som jag tycker om. De som är
mina familjer. Pappa skulle komma fram, mitt ankare i livet.
Du
väljer, skulle han säga. Antingen så stannar du här, hos oss.
Eller så börjar du om på nytt. Ny kropp, nytt liv, ny människa.
Börja om. Göra rätt. Eller så stannar du här.
Jag
hoppas att det är så när jag dör. Jag väljer er.
Alltid.
Jag tror hen valde sina. Jag skulle välja mina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar