Det är något som inte stämmer.

Det skaver mellan revbenen.

Jag dagdrömmer om att falla baklänges.

Jag drömmer varje natt om att jag kräks.
Att jag är rädd för något som var jag.

Jag är fortfarande fast i bilden av mig själv som en vidrig människa.

Människor har fått mig att tro det under så lång tid.

Och nu kommer dom.
Människorna som behandlar mig väl.

Helt plötsligt finns dom överallt. 

Vänner, en väldigt fin pojkkarl och unga tjejer.

Unga tjejer som behöver en sfär för dom att prata öppet.

Som pratar öppet på sidan jag startade för dom.

Som berättar att jag är fantastisk, inspirerande, en förebild.

Men det är ju bara jag?
Jag är knappt en människa med några speciella egenskaper. 

Jag bara... bryr mig för mycket.

Engagerar mig mer än vad jag borde.

Hen skrattade och log. Det var vinter och hen sa syrligt:
"Du älskar för mycket, Kajsa. Det är det som är ditt jävla problem. Sluta spela så jävla hård, jag ser rakt igenom dig. Jag vet hur mycket kärlek du har inom dig."

Jag har slutat hålla tillbaka. 

Jag har släppt taget.

Men det är något som inte stämmer.

Det skaver mellan hjärtat och revbenen.

Kan vara för att jag lämnar landet om 16 dagar.

Kan vara det. 

Kan vara så att jag är livrädd.

Lilla tuffa Kajsa är livrädd.

Skrattar högt åt mig själv. 

Om 12 timmar är jag i Malmö.
Det tänker jag fokusera på istället.

puss