Kajsa's fotografier

Jag har tänkt att skriva ett inlägg här ganska länge.
Om varför livet blev som det blev, om varför jag beslöt mig för att flytta hem och bryta med den som var min prins. Och det kanske är på tiden.

Jag är en människa som är väldigt framåt, har lätt till att le, men samtidigt har lätt att helhjärtat gå i tu. och då har jag en tendens att lätt bli kär, för att inte gå sönder. Och så träffade jag alexander. och jag blev kär. och jag var kär. jättelänge. dumkär tror jag att jag vill kalla det för. för vi var ju så jävla dåliga för varandra. När jag ville dansa, ville han sova. när jag var glad var han arg. när jag var lycklig, var han olycklig. Och självklart så var det likadant med mig, jag har mina dagar, veckor, månader när jag kan vara olycklig. och jag tror att han var dumkär i mig också. för, förihelvete, jag vill inte gifta mig än, inte heller skaffa barn, inte heller stanna kvar mer än jag känner att jag orkar, det var vad han ville.

jag flyttade tillbaka till norrköping för alexanders skull. om jag påstår något annat är det bara idioti. Sen, två månader innan, så slutade jag vara kär.
Stop, sa hjärtat, nu lägger vi av. Du stör dig på alla hans bra sidor, dom är nu alla dåliga i dina ögon, du kommer tappa alla attraktion för honom, du kommer istället bli attraherad av den killen på bussen, den på tåget, den som sitter i din säng och dricker öl med dig, och du måste bita dig hårt i kudden varje natt för att inte skrika av att du vill älska alexander, gråta den blöt för att du trodde att det skulle vara för evigt. eller snarare jag ville tro det.

men jag är en jävulsk cyniker med gnällspikssyndrom.
jag vet att inget håller för evigt, du visste att jag tyckte så men ändå höll du dig hos mig.
din separationsångest och ditt livssituation gjorde att du älskade mig.
inte för den jag är, utan för att du behövde någon som mig i ditt liv.

du behöver må bra helt och hållet, det behöver jag också.
det gör jag inte nu, men jag är nöjd.
jag har hål i hjärtat, hål i sinnet, hål i allt, men det gör inget.
för jag är okej med mig.
Jag har mål och planer, och en lägenhet och jobb.
Och en nos som är piercad och jag är lycklig. Jag vill att du ska vara det också.
Jag är mig själv, och jag ska vara själv. Men förlåt för allt, men man ser det inte klart för ens det gått en tid. Min klocka går snabbare än din, förlåt.


och jag umgås med någon, jag trivs i sällskapet och du behöver veta det. hata mig nu, gör det, men det är det som är.