Jag fotograferar inte längre.

Okej, det gör jag.
Men det är inte samma sak. Alla bilder jag har fotat under ett år har varit vardagsdokumentringar.
Och egentligen är det inte min thing. Min thing är färger, skräck, natur, djur, analogt, kärlek.

Sen insåg jag, för ca 2,5 månader sedan, att jag har tappat mitt intresse för musik.
Jag känner mig helt rotlös för jag har spelat gitarr sen jag var 10.
Har spelat piano sen jag var 16.
Spelat ukulele sen jag var 14.
Sjungit så länge jag kan minnas.

Och helt plötsligt lyssnar jag bara på jävla douchemusik (dj's och dubstep) för att all musik gör ont. För varje låt är förknippad med någon jag inte älskar. För att varje sång, varje not, är lögner och det är fel. Allt var fel.


Jag fotograferar igen och spelat in 4 nya låtar.
Jag ska boka piercing tid och Carl ska tatuera mig.
Jag ska raka undercut (igen).
FÖR DET ÄR DEN PERSONEN JAG ÄR!

INTE BLYG, INTE HÄMMAD, INTE FNISSIFNISSIPUSSPUSS, INTE CIDER FRAMFÖR ÖL, LIVET ÄR INTE FINT SOM SNUS, DET ÄR SMUTSIGT OCH VIDRIGT OCH DET ÄR SÅ DET ÄR OCH JAG TRIVS BÄTTRE SOM MIG ÄN SOM MÄNNISKAN DU ÄLSKADE SOM INTE VAR JAG!

så. jag måste komma ut ur min personlighetsgarderob. för jag är trött på denna skit.

// tjejen som fick sig ett wakeupfebercall

och om du läser detta - så är det inte ditt fel. Det är mitt. Och jag skulle ha insett detta för länge sedan men du var allt i mitt liv, du är viktig, fantastisk och underbar. Jag valde att passa in i den mallen som inte var jag, det var inte du som tvingade mig. Du var min familj, min bästa vän och min älskade. Du är fortfarande min bästa vän. Så låt det göra ont, det gör ont. 2,5 års förhållande som sedan bryts upp gör ont. Det gör ont i mig också. Men det är det bästa som kunde hända dig. Du kommer förstå det längre fram i livet.