För ca 2 veckor sen flyttade jag ut från min familj. Finaste Nico och Isa. För det funkade inte med arbetet, eller snarare: arbetsuppgifterna, tiderna och vad Isa förväntade sig av mig som en aupair och vad jag tycker (och många andra aupairer, helt ärligt) funkade inte.
Så det har varit tjafs, ledsna miner, tårar, irritation, missförstånd. Lite skrik på mig också.
Av detta har vi lärt oss: vara 100% klara med vad arbetsuppgifterna är, spanjorer har lätt för att känna. MASSOR! (detta visste jag dock redan innan efter att jag sårade en pojke jag hade kysst en gång genom att säga: nej men hörru jag tror inte att detta kommer att funka gör du är lite för ung i huvudet och vi pratar inte samma språk. Då sa han att jag hade krossat hans hjärta. Fast nu är vi vänner igen och allt är frid och fröjd. Knas-spanjorer. *sägerdetmedkärlek*)
Så nu har jag hittat två familjer. Ena i norr av staden, i en liten liten liten liten LITEN lägenhet. Där tyckte jag om mamman. Men lägenheten är så liten att jag skulle brista sönder. Andra familjen bor i söder av madrid, i en förort där jag har kompisar, där pojken vars hjärta jag krossade bor,
där en massa aupairer går på samma skola och lär sig spanska. Det är utanför stan, men barnen är fantastiska. Lutar mot dom. Ja, dom vore bra. Hurra. Det var historia nummer 1.
Historia nummer 2 handlar om en pojkman. Med ljust skin och bristol dialekt. Som är feminist. Som är lång som en skorsten (190 cm).
Två dagar innan min födelsedag så gick jag på en gigantisk indieklubb vid namn indiependance här i madrid. Jag hade inte tänkt att gå ut alls. Och när vi kom dit, jag klädd med blommor i håret och en joy division klänning, så var det: Depeche mode, the cure, joy division och the smiths kväll (!!!). Och så satt vi på scenkanten, det var inte många inne i lokalen, och spanade män, sippade vodka redbull och jag sjöng med i varje låt. Och så snubblade det en kille i stuprörsjeans, converse, snelugg, småblommig skjorta, hängslen, en liten ring i näsan och ett brett, vackert leende.
Jag pekade på honom: "I'M GOING HOME WITH HIM TONIGHT" skrek jag i Lauras öra. Laura skrattade så himla mycket och påpekade att "NO WAY HUN, HE IS SO FUCKING GAY!!! 100000% GAY!!!"
Och så tänkte jag på det: ja, aldrig har jag sett en kille som rör sig så feminint och klär sig så fint, som bara är ute med ett stort gäng snygga blonda brudar utan att vara homosexuell (generaliserande fyllehjärna). Jag pratade med dom blonda flickorna när dansgolvet blev trångt. Dom var från finland. Den fina pojkmannen var borta. Vi pratade en stund. Han trillade fram. Mitt från ingenstans. Med en öl. Vi hälsade och började prata direkt. Och han la handen på min midja varje gång vi pratade och jag tänkte: åhherregudpianofingrarsomärdetvackrastejagvet. Vi gick ut och rökte. Han var från en håla utanför Bristol. Han rökte handrullade cigg. Han hade blivit förbjuden att klä ut sig till Morrissey för han var för lik honom och han gjorde det för ofta (men jag tycker fortfarande att han liknar Ewan Mcgregor). Han hade bott i Barcelona ett år, och hade tidigare bott i Madrid. Han hade precis flyttat tillbaka. Han tyckte att jag hade en fin klänning. Och han fick mig att skratta. Och jag var fortfarande säker på att han var homosexuell.
Sen. Mitt under "There is a light that never goes out". Så drog han mig tätt intill mig och kysste mig. Och vi kysstes i timmar. Och höll händerna under tiden. Och sen viskade jag: "Should we go to yours?" innan klockan ens var tre. Och vi lämnade alla. Sa inte ens hejdå. Bara vinkade. Höll varandras händer. Och gick hela vägen, igenom min vackraste stad, hem till honom. Och vi spenderade en hel natt med att lyssna på musik, skratta, prata. Jag hade ont i magen av allt skratt. Dagen efter så ville jag inte gå. Och inte helgen efter. Och inte den efter. Och inte den efter det heller. Så då blev det vi. Hamish och jag. Han är... kanske den bästa människan jag någonsin har träffat; han är smart, rolig, kvick, knäpp, lugn och han älskar mig vilkorslöst. Det sistnämnda är så nytt. SÅ HIMLA NYTT! Att bli älskad. Helt och hållet för den jag är. Och UPPSKATTAD TILL 100% och KÄNNA SIG UPPSKATTAD ÄR SÅ KNASIGT!!! Och nu bor vi ihop för ett tag, och det är skitjobbigt och fantastiskt, eftersom att det är en nödlösning.
Men iallafall. Har spenderat 2 månader med denna kille. Och kunde inte vara lyckligare. Och mer livrädd. För det springer verkligen fram - vilket jag räds av. Men det är fint. Så fint. Att det inte gör så mycket.
Tack och god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar