3.18.2014

Cuz you ain't getting any younger, are you? (Historien om popparparet blev separerade)

"MEN VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED?
NI KAN JU INTE BARA GÖRA SLUT SÅDÄR?
NI VAR JU SÅ JÄVLA LYCKLIGA!!!"



Ja.
Men han berättade efter en vecka in i förhållandet att han älskade mig och redan då började jag få kvällningar.
Sen låg jag bredvid någon annan några månader senare, och kändes hur hans fingrar dansade längst min hud och hur det andades ner i min nacke och hur hans läppar tillslut landade mot mina.

Jag tror inte att vi kunde förlåta mig efter det, för vart enda steg jag tog kändes skuldsatt.
Sen på juldagen, i ett växthus, på ett tak, nära mitt föräldrahem, så satt han jag hade trånat efter en hel höst, och berättade. Han sa att det kändes bra när jag satt bredvid honom, liksom i magen, och att hålla om mig var det enda han ville. Och det ville jag också.





Vi vart ihop, vi vart kris-sambos, vi flyttade isär, vi åkte hem över jul, jag kysste någon annan, han satt i sitt pojkrum på den engelska landsbygden och hyperventilerade.
Jag kom hem igen, han hade flyttat till nytt, vi spenderade timmar i en dubbelsäng, jag flyttade till en annan ort, han stod still, jag började få fysiska symtom för jag vantrivdes så.




Jag är så extremt självständig.
Jag har valt att hålla hjärtat kallt och huvudet högt.





Han var så beroende av mig,
att ha mig där.
Hela tiden.
Att jag kände skuld när jag gick.
När jag blev arg.
När jag blev frustrerad.
När han egentligen visste att jag kände detta och han bara sket i det.
Skuld.
Och jag fick tillslut halsbränna av att vara hans flickvän.
Hade kvällningar, hjärtklappning, svimfärdig.
Hamnade på sjukhus. Inget fel på mig.
Nu, nu kan jag se vad det var.
Att jag hade varit bestämd i två månader, fast jag hade inte kraft nog.
Att jag var livrädd för att göra slut, för vad vore jag utan honom och han utan mig?






Nu är det ungefär en månad sen, jag har glömt bort datum tid när var hur.
Vet att jag bara skrek att: NU FÅR DET FAN I MIG RÄCKA, JAG SPRINGER JU I MOTVIND MED DIG PÅ MINA AXLAR! JAG KÄNNER MIG STYMPAD HALVERAD FÅNGEN OCH ARG OCH JAG VET INTE ENS VARFÖR MEN JAG VILL INTE VARA DIN FLICKVÄN LÄNGRE!!! OCH DU OCH JAG VAR SÅ JÄVLA BRA MEN DET ÄR DET INTE LÄNGRE OCH VI HAR KÄMPAT SEN DECEMBER, NU GER JAG UPP!

Han vädjade inte ens, bad inte ens att försöka mer, han bara: så det är över nu?
Största andetaget av ro jag tagit på länge när jag pustade fram: ja. det är över nu.






I söndags drack vi öl, för första gången som vänner. Efter att ha skvallrat garvat snackat skit;
"Hur mår du? På riktigt?"
"Det kommer nog att gå bra ska du se. Hur mår du?"
"Jag mår så jävla bra och det känns så elakt att säga det till dig, men mitt liv känns så bra."
"Det gör mig så otroligt ledsen och glad att höra."

I helgen hade han träffat en söt colombiansk tjej.
Det rörde mig inte ryggen.








Och hur mår jag, på riktigt?
Jag känner mig obekväm i min hud. Jag har glömt bort hur en är singel.
Jag vet att jag kommer att bli kär i någon snart, men vet inte vem.
Men jag känner mig själv väl.
Det enda som oroar mig är vad fan jag ska göra med nästkommande år.
Men det listar jag nog ut snarast.

Jag mår så jävla mycket bättre.

Har ju hemligheter på lager, och skrattar hela tiden. Bitit hål på underläppen tack vare pluggstress, inte fått kyssas på för många dagar och dansat i tunnelbanor/på bardiskar/på podium/i sovrum/på bussar/i havet/på toaletter/på skolgårdar/i parker/på madrids och valencias gator.
Och soundtracket till min livskris:
Younger - Seinabo Sey
Damaged Goods - La Dispute

Det var allt.
Tack för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Följ mig!

Follow Kajsas fotografier